Det kommer att stå klart för var och en som vigts in i de tre föregående sakramenten (dop, konfirmation och nattvard, likaledes dräpta och återuppståndna) att Fjärde Sakramentet - äktenskapet - är en helig magi som INTE handlar om två individers tycke för varandra, utan om förlösandet av demoner som dväljes i skuggan av två släkter. Det är tvenne släkter som vigs ihop genom att två individer skapar något äkta FÖR EN TREDJE - nämligen barnet!

Detta visste di gamle; deras kunskaper begabbades och korsfästes på modernismens kranium för att begravas i materialismens mörka mylla OCH ÅTERUPPSTÅ i ny och strålande gestalt.

Sakrament efter sakrament har sakta men säkert gått sin ömkliga död till mötes, efter en dyster evighet av vanvördigt karikerande i den liturgiska långvårdens gudsförgätna korridorer, men endast för att återuppstå där man minst anar och mest behöver det. Och administreras av Den Uppståndne själv. Som är fullt kännbar för de som känner SIG men som går spårlöst förbi de självgoda. För att de inte skall störas i sin process av att komma till Ruta Ett. Som är DOPET, en magisk drunkningsincident, omsorgsfullt iscensatt av självaste (piiiip) som i våra stackars skrifter kallas Johannes (Dopparen).

Han dränker folk. Ger dem en NDU, på riktigt. Så att de lämnar sin kropp och sitt liv och därmed FÅR SYN på det, för första gången, och kan identifiera sitt ÄRENDE, sin specifika, individuella UPPGIFT här på jorden i detta liv och därmed komma i kontakt med sitt NOMEN MYSTICUM, sitt "namn". Och därpå välja att reinkarnera in i sitt eget liv. Bli en renatus, en återfödd.

Ett sådant namn har två sidor - en utsida och en insida. Insidan är bara känd för en själv och de som lever i den INRE världen (som är den verkligt objektiva, universella världen), under det att utsidan låter precis likadan för varje människa med självmedvetande. På svenska låter detta namn, utifrån hört, sålunda: jag.

Så skall varje sakrament i den återuppståndna, ursprungliggjorda logosgemenskapen (där man igenkänner varandra på det att man är i samma innervärld - samma tid + samma rum, dvs "älskar varandra") förnyas, och varda evinnerligen nytt. Basta. Ett efter ett skall dessa magiska ögonblick av andäktig tidrumförintelse återuppstå, åternedkomma, och DRABBA de i anden fattiga (dvs inte "andefattiga" utan UPPFYLLDA av TOMHET) liksom en blixt av Zevs himmelska eld. Den som är det minsta full av självhet kommer då i bästa fall inte att ens märka något, i värsta fall drabbas själv, varpå den orena legering hans själ ännu består av skall göra honom uppblåst, eller utbränd, eller förvriden, eller knäckt.

Och detta är ändå "bara" själva dopet.

HUR är den gemenskap funtad som rätteligen må förvalta en sådan fruktansvärd och underbar arsenal av gudomlig magi??

DET, mina kära lyssnare, är en hemlis, som det icke är mig tillåtet att säga mer om än att den strängaste hierarki där råder, i innerligaste förening med den djupaste intimitet.

Människan själv är den felande länken mellan natur och ande.

Precis som det finns en utommänsklig, i sig real naturvärld, så finns det en utommänsklig, i sig real andevärld. Att inte förstå detta är naivt. Att förstå det är förpliktigande. Att inte VILJA förstå det, det är omoraliskt, demoniserande.

Det demoniska i en stor konstnär som exempelvis en Bergman eller en Karajan beror på deras avvisande av andens inviter för dem att evolvera till en ny nivå av kreativitet. Priset var för högt, villkoren var för stränga: OFFRA KONSTEN FÖR KULTEN. De backade och blev ännu mer energiska, de framhärdade som konstnärer men blev i stället demoniska. En som accepterade inviten är t ex en Pärt, för att ta någon som är relativt känd. Kultens tjänare är lika ofria som hantverkets tjänare. Den typ av frihet som råder i konsten gäller varken i kulten eller i hantverket. Ändå är både kult och hantverk lika viktiga som konsten, för människans evolution.

Att kult är viktigt, och kraftfullt, vet alla som gillar att gå på fotbollsmatcher och rockkonserter. Dessa företeelser uppfyller alla kultens kriterier. De innehåller ett rituellt element, ett mytiskt element och ett symboliskt element. Sammantaget och i rätt kombination utgör dessa tre element kultens ingredienser. Därtill kommer ett något som kanske inte kan beskrivas lika lätt, men som gör kulten meningsfull. Alla som dyrkar en kult, det må vara idrott, musik eller en formellt religiös kult, vet vad detta något är, men kanske utan att kunna beskriva det närmare. Kanske kan man kalla det närvaron av inspirationskällan. Kultens gudom.

Ty visst finns det en stor mångfald av gudomliga väsen, liksom det finns en stor mångfald av demoniska och för den delen mänskliga väsen. Vi kallar dem vanligen vid andra namn, men likväl rör det sig om gudar och demoner, rent objektivt. Just därför ryggar vi ofta inför det kultiska! Man vill ju inte, likt Trollkarlens lärling, råka frammana en alldeles ohanterlig och kanske illvillig intelligens!

Ändå sker just detta gång på gång.

Det hjälper inte att ta avstånd från det kultiska som sådant, det dyker upp ändå eftersom det är ett mänskligt grundbehov att förhålla sig till gudarna. Det enda som hjälper är att skaffa sig lite bättre koll på det kultiska, och därigenom på det gudomliga. Så att man vet vad man gör, om och när man gör något.

Alla är inte kallade att själva göra något i den kultiska sfären, men många är dragna till att åtminstone vara passiva deltagare, konsumenter. All "kulturell" verksamhet innehållande de tre elementen rit (och till och med ett vanligt handslag är rituellt!), myt (alla betydelsebärande berättelser är mytiska, vare sig de är "sanna" eller inte) och tecken (och varenda bokstav är ett tecken, dvs en bild som betyder något utöver sig själv, och vars innebörd kan ändra sig beroende på sammanhang), är kultisk verksamhet.

Kultisk verksamhet är kulturskapande, griper djupt in i människans och därmed hela jordens liv och utveckling. Den kan bringa läkedom och välvilja och den kan bringa skada och illvilja. Den moraliska dimensionen - dynamiken mellan ont och gott - kommer in i livet genom kulten. Vår framtid som art är alltså avhängig vårt förhållande till kult.

Tänk på det.

BK

Konsten dog för att den svek sin uppgift: att tillföra en dimension av frihet genom att låta hantverkets skönhet få ett egenvärde. Konst som handlar om annat än skönhet, och som bygger på annat än hantverk, är steril, härdig men infertil som en mulåsna eller ett GM-frö från Monsanto. Låte vi alla hästar korsas med åsnor, och alla åsnor med hästar, så får vi en vrålstark generation av mulåsnor och sedan slutet. Mulåsnor är starka men kan inte föröka sig, de är sterila, infertila, slutprodukter. Dagens konst är en sådan slutprodukt. Den fokuserar på allt utom sin uppgift: skönhet.

Varför, frågar sig då ett barn av vår blinkande, pipande tid, är det då så viktigt med skönhet?

Därför, dundrar profeten, att skönheten har en egen intelligens, en egen sensibilitet, som vida överglänser den enskilde människans, inklusive konstnärens personliga intelligens och sensibilitet. Skönheten är transcendent! Detta gäller även naturens skönhet, soluppgångar, fågelsång och sådant. De tre naturrikena har sin, gudagivna, skönhet. Men människan skapar ett eget, fjärde, naturrike kring sig. Och är detta rike inte fagert, vackert, så gör det inte bara människan sjuk, utan med henne även de tre ursprungliga, gudagivna naturrikena. Därför, dundrar profeten, är konsten viktig. Ett äkta konstverk utstrålar en skönhet som vederkvicker den trötte, lugnar den allt för vakne, stimulerar den förslöade, roar den orolige, oroar den självgode, gläder den sorgsne och gör att den som känner sig oförstådd känner sig förstådd. Vår tid belastas av allt fler trötta, nervösa, slöa, oroliga, självgoda, sorgsna och oförstådda människor. Människor som behöver konst, god konst, äkta konst. Och som då skulle blomma, inspireras (befruktas i sin själ) och bära frukt.

För att konsten skall ha denna verkan måste - MÅSTE, det är en naturlag - den bygga på ett gediget hantverk.

Är det ingen som tänker på framtiden längre?

Ju mer MÖDA man lägger in i processen, desto kraftigare kan resultatet verka. Ju hårdare sten man skulpterar i desto starkare verkar den, det är en magisk naturlag. Det finns inga genvägar. Fusk lönar sig inte och latmaskar blir DÅLIGA konstnärer, deras konst blir DÅLIG konst.

Var är skulpturerna?

Och var är de mödosamt och snillrikt komponerade dikterna? Var är fliten, stoltheten och ödmjukheten? Varför byggs det så fula hus? Vilken anda är det, som vill oss så illa? Var är hjälten, hjältarna, som lyckas fördriva och förgöra denna drake till anda?

Utan äkta blod, svett och tårar går det inte.

Framtiden tillhör den kultur som vårdar hantverket. Endast ur gott hantverk kan sund konst växa fram. Konsten tillför hantverket en ny, större och mer subtil, dimension. Det är i den dimensionen som det sant mänskliga lever. Där kan vi uppleva oss själva och varandra som fria varelser. Därför kan även det demoniska verka genom konsten. En hantverklig grund håller det demoniska på avstånd. Hastar man förbi hantverket - vare sig det gäller punkrock eller konceptkonst - så bringar konsten inte läkedom utan sjukdom till det mänskliga i människan; gör oss mer neurotiska och självupptagna i stället för tvärtom.

Förädlandet av naturens material förädlar människan.

BK

Det - den - som dör i Kristi ärende (namn) återuppstår.

Den - det - som dör i sitt försök att rädda skinnet ruttnar.

Gott så. Kompost förhöjer grundens närande kraft.

Närande grundkraft är ej att förakta.

Fadern vare - Sonen skape - Anden lyse, i oss!

PROfeten förkunnar: När en given population uppnått en kritisk massa av självevolverande individer så har dess kristendom (ty det är denna religion som effektivast stimulerar till självevolution) fullgjort sitt ärende och resignerar frivilligt från sin position som andlig auktoritet och kulturskapare.

Urbilden för detta är lika gammal som mysterietraditionen och därmed den organiserade mänskligheten, men kommer tydligast till uttryck i den betydelsebärande, mångdimensionella berättelsen om KORSFÄSTELSEN. En gud - Logos - blir människa för att kunna erfara förnedringens och dödens unika initiation - varpå människan GENOM SAMMA PROCESS kan erfara SIN INNEBOENDE GUDOMLIGHET.

Detta är I SIG en skakande sinnrik gest av kosmos universella intelligens (Sofia) men det stannar inte vid detta. Nej: I framtiden kommer det mer och mer att visa sig - och siare ser det redan - att inte bara individen utan HELA KULTURER kommer att kunna erfara denna död-och-återuppståndelse i Sig. Det börjar med individen. Men i takt med att allt fler individer erfar denna gudagivna initiation - kallad i traditionen "De Nya Mysterierna" till skillnad från "De Gamla Mysterierna" - blir det möjligt för hela kulturer att undergå samma process.

Detta, mina kära åhörare, sker nu i den mest självevolverande delen av mänskligheten: den "protestantiska", allt mer sekulariserade västerländska kulturen. Där dör nu själva kristendomen, SÅ SOM VI KÄNNER DEN.

MEN, deklamerar Profeten: I den mån den dör för att den fullgjort sin mission att väcka kristusmedvetandet i människan, så kommer den att återuppstå.

Återuppstå?

Ja, men inte i samma form som innan den dog. Inte för att triumferande skriva tvivlare på näsan. Precis som Jesus själv kommer nu kristendomen att återuppstå i en för oinitierade OSYNLIG gestalt. Den Återuppståndne VILL INTE STÖRA de som inte är tillräckligt förberedda och mottagliga; tillräckligt förtvivlade, genombrustna, krackelerade, botfärdiga - med ett ord ANDLIGT MOGNA. De andra skall icke, får icke störas i sin process!

Putrifactio. de måste ruttna färdigt först. De(kom)poneras, de(kon)strueras… alltså mogna.

DEN NYA KRISTENDOMEN är alltså återuppstånden I SIG. Den nya kyrkan är i sanning universell ("katolsk", som det heter) och dess medlemmar känner igen varandra på … ja, på vad? Jo, på att de "älskar varandra". Inte på att de "tycker om" varandra, eller är "attraherade" av varandra, kroppsligt, själsligt eller ens andligt, utan på att de ÄLSKAR varandra.

Vad betyder i denna fall "älskar"??

Kära åhörare, HUR förklarar man färger för en blind? Hur förklarar man "gult" för en färgblind? Den som själv erfar det behöver inga förklaringar, och inser dessutom hur futilt varje försök att förklara en grundfärg måste vara. KÄRLEKEN, i denna mening, ÄR EN NY GRUNDFÄRG I KOSMOS.

Imagine inventing yellow!

Vi, vi kristusmedvetna, är kallade att genom de mest effektiva enzymerna, nämligen genom skam, sorg och smärta, göra något så oerhört som att i kosmos SKAPA EN NY GRUNDFÄRG.

De vi med vårt synsinne uppfattar som "färger" är Sofias, Världssjälens, känslor!

I ljuset av denna insikt, mina kära åhörare, är det mig tillåtet att önska er en…

en i Sig trevlig korsfästelse. Allt gör inte ont, som smärtar.

Somt gör gott. Hell Sig. Shalom. Namsté. Amen.

BK

Människan (alla raser, hela arten) skiljer sig kvalitativt lika mycket från djurriket som djurriket från växtriket och växtriket från mineralriket.

Människans (dynamiska, inte statiska) indelning i raser borgar för den differentiering och dynamik som evolutionen förutsätter, lika mycket som differentieringen i kön och åldrar.

Ras, såväl som kön och ålder, har ärvda brister och potentialer och måste kultiveras i lika hög grad som de specifika egenskaper som finns i kön och ålder (och med ålder menas både kronologisk ålder och vilken tid på året och dygnet man är född, därav generationsspecifika egenskaper).

Det finns evolutionärt fördelaktiga såväl som ofördelaktiga möten mellan raser såväl som mellan kön och åldrar. De fördelaktiga mötena visar sig i det man HEDRAR det specifika i respektive ras, kön och ålder. de ofördelaktiga visar sig i den mån man vanhedrar dem genom att belysa deras respektive laster och brister.

INGEN är utan laster och brister (inte ens profeter). Den som pekar finger åt annan pekar obemärkt tre fingrar åt sig själv. Pröva får du se!

Det är alltså, profetiskt sett, inget fel på rasbiologin som vetenskaplig disciplin. det finns inte för mycket utan för lite av den. MEN den förutsätter inte bara ett gudsmedvetande utan därtill ett kristusmedvetande. Så länge detta specifika och universellt mänskliga medvetande - som givetvis inte begränsar sig till kulturellt betingade läror, bekännelser och samfund - inte är säkrat har vi problem och bör tala tyst om det specifika i ras, kön och ålder.

Men vi bör - så långt vi kan - tala om det, därom vittnar tidens lidande. Det finns numera, tack och lov, en avdelning för genusmedicin på KI. Hittills har kvinnor får t ex hjärtmediciner som utprovats för att passa män (det är billigare och enklare att experiemntera på män eftersom deras hormoncykel är stabilare) med tragiska följder för inte bara kvinnor utan i förlängning, givetvis, för oss alla.

På samma sätt har man nu äntligen börjat utveckla mediciner som passar för specifika raser - och vad är detta om inte just rasbiologi! Sedan kan man kalla det etnomedicin eller vad man vill, huvudsaken är att seriösa forskare som svurit sin hippokratiska ed befattar sig med problemet. För barn och åldringar råder i princip samma problem. Samma mediciner, bara i olika doser, ges till alla med "samma" åkomma. Som om åkommor är samma i olika människor - det är de INTE.

Utveckling är liv, och utveckling förutsätter att något är outvecklat och i behov av att förverkliga sin potential, gå sin ideella urbild till mötes. Arrogans, nedlåtenhet och högfärd, såväl som avund, bitterhet och självömkan, är outvecklat. Sådant måste alltså få plats i ett sunt samhälle, men får inte ta plats i samhället! En osund elitism ger bara plats åt det redan fina och färdiga. Det andra kan hålla sig i Kina. Detta är dessvärre konsekvensen av den behjärtansvärda, socialdemokratiska grundtanken.

Visst imponerar projektet Israel på många sätt. Och visst levde sagda profetkollega innan världskrigen. Men fel tör han inte ha haft.

Det är att vara människa!

Gudsmedvetande är medvetandet om att vi människor inte är störst, bäst och vackrast, vare sig med avseende på våra kroppar, själar eller andar, dvs sammantaget: våra medvetanden. Gudsmedvetande innebär stolthet över att vara människa, men en ödmjuk stolthet, en medvetenhet om våra brister och tillkortakommanden såväl som om våra oerhörda skaparpotentialer, gudagnistan i vårt bröst som låter oss känna något av det eviga och det absoluta, även om vi inte kan definiera det med våra logiska begrepp.

Den som vet sig vara ofullkomlig kan växa. Avbilden kan eftersträva urbilden.

Utan ett fungerande gudsmedvetande finns det ingen möjlighet till kristusmedvetande. Och utan kristusmedvetande råder antingen slutligen allas krig mot alla eller en ogenomförbar eller i alla fall ohållbar millimeterrättvisekommunism. Och den korrumperas, det har vi facit på. Utan en öppenhet för nåden, för försynen som drar oss mot de levande idealen från ovan, så faller vi ideligen pladask tillbaka i vårt eget träck, våra laster - mygel, fåfänga, korruption, svågerpolitik, dubbelmoral och annan hyckleri.

Det intellektuella högmod som för några generationer sedan fördrev gudsmedvetandet från vår kultursfär - och skapade det andliga vacuum som nu fylls upp av islam - föreställer sig att gudsmedvetande hör till ett mer primitivt och idag övervunnet utvecklingsstadium. Detta är naivt och fåfängt. Gudsmedvetande och intellektualitet är väsensskilda. Det finns ingen koppling dem emellan. Den enklaste luffare såväl som den mest slipade akademiker kan besitta gudsmedvetande. Den simplaste bonde såväl som den mest framstående konstnär kan vara gudlös. Vårt intellektuella högmod - en form av verklighetsflykt, eskapism som kan kallas vetenskapism, scientism - lät förstå att gudsmedvetande är ett tecken på oförstånd. Och att den med störst förstånd vinner. Varpå människor började skämmas för sitt gudsmedvetande, för det ädlaste de hade. Precis som nu ungmöar skäms för sin mödom. Man skäms för det sårbara. Man vill vara osårbar. Oskuldsfulla människor luras tro att det gäller att vara så världslig som möjligt, att kroppen är ett neutralt stycke materia som vi kan manipulera efter behag och att själen är en funktion hos kroppen. Våra förebilder är, eller tycks vara, gudlösa, eller i alla fall leva som om de var gudlösa, som om de saknade gudsmedvetande.

Så är det gudskelov inte alltid.