Utan hantverk ingen konst. Utan konst ingen kult. Och utan kult ingen kultur. Kulten är kulturens källa. Så som hantverket är en levande länk till elementens intelligenta vitalitet i naturrikena, så är kulten en länk till gudarnas vitala intelligens. Ja: GUDARNA. Utan gudarna inga mänskliga människor. Det mänskliga i människan är gudomligt. Människan må vara högst bland djur men lägst bland gudar. Människan är ett gränssnitt, en öppning mellan två i övrigt slutna system.

Människan själv är den felande länken mellan natur och ande.

Precis som det finns en utommänsklig, i sig real naturvärld, så finns det en utommänsklig, i sig real andevärld. Att inte förstå detta är naivt. Att förstå det är förpliktigande. Att inte VILJA förstå det, det är omoraliskt, demoniserande.

Det demoniska i en stor konstnär som exempelvis en Bergman eller en Karajan beror på deras avvisande av andens inviter för dem att evolvera till en ny nivå av kreativitet. Priset var för högt, villkoren var för stränga: OFFRA KONSTEN FÖR KULTEN. De backade och blev ännu mer energiska, de framhärdade som konstnärer men blev i stället demoniska. En som accepterade inviten är t ex en Pärt, för att ta någon som är relativt känd. Kultens tjänare är lika ofria som hantverkets tjänare. Den typ av frihet som råder i konsten gäller varken i kulten eller i hantverket. Ändå är både kult och hantverk lika viktiga som konsten, för människans evolution.

Att kult är viktigt, och kraftfullt, vet alla som gillar att gå på fotbollsmatcher och rockkonserter. Dessa företeelser uppfyller alla kultens kriterier. De innehåller ett rituellt element, ett mytiskt element och ett symboliskt element. Sammantaget och i rätt kombination utgör dessa tre element kultens ingredienser. Därtill kommer ett något som kanske inte kan beskrivas lika lätt, men som gör kulten meningsfull. Alla som dyrkar en kult, det må vara idrott, musik eller en formellt religiös kult, vet vad detta något är, men kanske utan att kunna beskriva det närmare. Kanske kan man kalla det närvaron av inspirationskällan. Kultens gudom.

Ty visst finns det en stor mångfald av gudomliga väsen, liksom det finns en stor mångfald av demoniska och för den delen mänskliga väsen. Vi kallar dem vanligen vid andra namn, men likväl rör det sig om gudar och demoner, rent objektivt. Just därför ryggar vi ofta inför det kultiska! Man vill ju inte, likt Trollkarlens lärling, råka frammana en alldeles ohanterlig och kanske illvillig intelligens!

Ändå sker just detta gång på gång.

Det hjälper inte att ta avstånd från det kultiska som sådant, det dyker upp ändå eftersom det är ett mänskligt grundbehov att förhålla sig till gudarna. Det enda som hjälper är att skaffa sig lite bättre koll på det kultiska, och därigenom på det gudomliga. Så att man vet vad man gör, om och när man gör något.

Alla är inte kallade att själva göra något i den kultiska sfären, men många är dragna till att åtminstone vara passiva deltagare, konsumenter. All "kulturell" verksamhet innehållande de tre elementen rit (och till och med ett vanligt handslag är rituellt!), myt (alla betydelsebärande berättelser är mytiska, vare sig de är "sanna" eller inte) och tecken (och varenda bokstav är ett tecken, dvs en bild som betyder något utöver sig själv, och vars innebörd kan ändra sig beroende på sammanhang), är kultisk verksamhet.

Kultisk verksamhet är kulturskapande, griper djupt in i människans och därmed hela jordens liv och utveckling. Den kan bringa läkedom och välvilja och den kan bringa skada och illvilja. Den moraliska dimensionen - dynamiken mellan ont och gott - kommer in i livet genom kulten. Vår framtid som art är alltså avhängig vårt förhållande till kult.

Tänk på det.

BK