PROFETEN proklamerar: Konsten är död. Leve konstnärligheten.

Konsten dog för att den svek sin uppgift: att tillföra en dimension av frihet genom att låta hantverkets skönhet få ett egenvärde. Konst som handlar om annat än skönhet, och som bygger på annat än hantverk, är steril, härdig men infertil som en mulåsna eller ett GM-frö från Monsanto. Låte vi alla hästar korsas med åsnor, och alla åsnor med hästar, så får vi en vrålstark generation av mulåsnor och sedan slutet. Mulåsnor är starka men kan inte föröka sig, de är sterila, infertila, slutprodukter. Dagens konst är en sådan slutprodukt. Den fokuserar på allt utom sin uppgift: skönhet.

Varför, frågar sig då ett barn av vår blinkande, pipande tid, är det då så viktigt med skönhet?

Därför, dundrar profeten, att skönheten har en egen intelligens, en egen sensibilitet, som vida överglänser den enskilde människans, inklusive konstnärens personliga intelligens och sensibilitet. Skönheten är transcendent! Detta gäller även naturens skönhet, soluppgångar, fågelsång och sådant. De tre naturrikena har sin, gudagivna, skönhet. Men människan skapar ett eget, fjärde, naturrike kring sig. Och är detta rike inte fagert, vackert, så gör det inte bara människan sjuk, utan med henne även de tre ursprungliga, gudagivna naturrikena. Därför, dundrar profeten, är konsten viktig. Ett äkta konstverk utstrålar en skönhet som vederkvicker den trötte, lugnar den allt för vakne, stimulerar den förslöade, roar den orolige, oroar den självgode, gläder den sorgsne och gör att den som känner sig oförstådd känner sig förstådd. Vår tid belastas av allt fler trötta, nervösa, slöa, oroliga, självgoda, sorgsna och oförstådda människor. Människor som behöver konst, god konst, äkta konst. Och som då skulle blomma, inspireras (befruktas i sin själ) och bära frukt.

För att konsten skall ha denna verkan måste - MÅSTE, det är en naturlag - den bygga på ett gediget hantverk.

Är det ingen som tänker på framtiden längre?

Ju mer MÖDA man lägger in i processen, desto kraftigare kan resultatet verka. Ju hårdare sten man skulpterar i desto starkare verkar den, det är en magisk naturlag. Det finns inga genvägar. Fusk lönar sig inte och latmaskar blir DÅLIGA konstnärer, deras konst blir DÅLIG konst.

Var är skulpturerna?

Och var är de mödosamt och snillrikt komponerade dikterna? Var är fliten, stoltheten och ödmjukheten? Varför byggs det så fula hus? Vilken anda är det, som vill oss så illa? Var är hjälten, hjältarna, som lyckas fördriva och förgöra denna drake till anda?

Utan äkta blod, svett och tårar går det inte.