ISLAM betyder "underkastelse", underförstått: inför Gud. Inte inför någon eller något annat, utan inför det mest övergripande och djupgående kosmiska medvetande man kan tänka sig - och lite till. Mer än man kan tänka sig - men inte mer än man kan vara medveten om. Man kan vara gudsmedveten. det innebär inte att man har anspråk på att "förstå Gud" - det vore rätt övermaga att sätta sig över den allrahögste, eller hur! - utan att man har anspråk på att vara medveten om den gudomliga dimensionen.

Det är att vara människa!

Gudsmedvetande är medvetandet om att vi människor inte är störst, bäst och vackrast, vare sig med avseende på våra kroppar, själar eller andar, dvs sammantaget: våra medvetanden. Gudsmedvetande innebär stolthet över att vara människa, men en ödmjuk stolthet, en medvetenhet om våra brister och tillkortakommanden såväl som om våra oerhörda skaparpotentialer, gudagnistan i vårt bröst som låter oss känna något av det eviga och det absoluta, även om vi inte kan definiera det med våra logiska begrepp.

Den som vet sig vara ofullkomlig kan växa. Avbilden kan eftersträva urbilden.

Utan ett fungerande gudsmedvetande finns det ingen möjlighet till kristusmedvetande. Och utan kristusmedvetande råder antingen slutligen allas krig mot alla eller en ogenomförbar eller i alla fall ohållbar millimeterrättvisekommunism. Och den korrumperas, det har vi facit på. Utan en öppenhet för nåden, för försynen som drar oss mot de levande idealen från ovan, så faller vi ideligen pladask tillbaka i vårt eget träck, våra laster - mygel, fåfänga, korruption, svågerpolitik, dubbelmoral och annan hyckleri.

Det intellektuella högmod som för några generationer sedan fördrev gudsmedvetandet från vår kultursfär - och skapade det andliga vacuum som nu fylls upp av islam - föreställer sig att gudsmedvetande hör till ett mer primitivt och idag övervunnet utvecklingsstadium. Detta är naivt och fåfängt. Gudsmedvetande och intellektualitet är väsensskilda. Det finns ingen koppling dem emellan. Den enklaste luffare såväl som den mest slipade akademiker kan besitta gudsmedvetande. Den simplaste bonde såväl som den mest framstående konstnär kan vara gudlös. Vårt intellektuella högmod - en form av verklighetsflykt, eskapism som kan kallas vetenskapism, scientism - lät förstå att gudsmedvetande är ett tecken på oförstånd. Och att den med störst förstånd vinner. Varpå människor började skämmas för sitt gudsmedvetande, för det ädlaste de hade. Precis som nu ungmöar skäms för sin mödom. Man skäms för det sårbara. Man vill vara osårbar. Oskuldsfulla människor luras tro att det gäller att vara så världslig som möjligt, att kroppen är ett neutralt stycke materia som vi kan manipulera efter behag och att själen är en funktion hos kroppen. Våra förebilder är, eller tycks vara, gudlösa, eller i alla fall leva som om de var gudlösa, som om de saknade gudsmedvetande.

Så är det gudskelov inte alltid.