PROFETEN säger: I framtiden kommer dödsstraffet att behöva återinföras. Men inte så att ett visst brott automatiskt leder till detta eller något annat straff. Nej, det kommer att behöva bli så att förbrytare straffas individuellt, med hänsyn till just deras speciella förutsättningar att tillgodogöra sig straffet i fråga.

Det handlar om att de skall kunna tillgodogöra sig straffet, så att det leder till bot. En förbrytare lider av en moralisk sjukdom och behöver alltså botas. Men kan bara bota sig själv, dvs GÖRA bot, som det helt riktigt hette förr.

Vad samhället kan göra för att hjälpa till är att förse förbrytaren med de omständigheter, den miljö, som leder just vederbörande till botfärdighet. Ett effektivt sätt i många, men inte alla, fall är isolering - fullkomlig isolering. Det brukar räcka med ett par, tre veckor så är botfärdigheten där. Sedan måste man hjälpa fången att förverkliga botfärdigheten, botviljan, i en konkret botgöring. Denna kan bestå av samhällstjänst av ett eller annat slag, inklusive rent straffarbete. Omild behandling kan vara av godo, detta måste återigen bedömas från fall till fall.

Att smärta generellt har en luttrande verkan är allmänt känt. Därför är det även så vishetsfyllt inrättat här i världen att kvinnan föder sitt barn i smärta. Både hon och barnet luttras av att hon bejakar denna smärta.

Även döden kan ha en luttrande verkan. Det visar sig i det faktum att nyfödda spädbarn förefaller vara så rena, som om de aldrig levt förr, samtidigt som deras blick så ofta vittnar om stor jordisk erfarenhet. De har genomgått en luttring, ett lut, sedan sitt föregående jordeliv.

Det var detta lut, denna så kallade skärseld (skär som i skura, dvs rena) t ex mördaren Gary Gilmore hoppades på när han 1977 yrkade på sin rätt att bli avrättad snarare än hållen på livstid. Varpå USA nödgades återinföra det sedan decennier oanvända dödsstraffet.

I FRAMTIDEN kommer en luttrad domarkår att behöva avgöra vilken förbrytare som kan till godogöra sig erfarenheten av att leva färdigt sitt jordeliv sakta borttynande bakom galler och vem som bättre kan tillgodogöra sig erfarenheten av en plötslig och tydlig död.

En fara med döddstraffet kommer att beaktas och det är att ifrågavarande brottsling kan vara så förhärdad och fanatiskt enveten i sin karriär att den stora skärselden genomgår för snabbt och brottslingen återföds innan luttringen är fullbordad. Sådana förbrytare måste givetvis hållas inlåsta på livstid, snarare än att avrättas. Ju längre de lever desto bättre. Men gärna i isolering, både för sin egen och världens skull. Somliga behöver en skicklig biktfader för att processen skall bli effektiv, för andra är det bättre med ensamhetens verkan, exempelvis starkt manipulativa och karismatiska sociopater samt vissa förhärdade medlemmar av kriminella organisationer, särskilt sådana med ideologiska förtecken som terroristnätverk. Avrättar man sådana så riskerar man att de går i gen, och inspirerar mottagliga människor att fortsätta deras agenda. Är man osäker bör man givetvis hellre låsa in än avrätta. Men i vissa fall är det enda barmhärtiga och effektiva att låta döden göra vad den är bäst på. Assisterat självmord är i detta hänseende generellt INTE lika barmhärtigt och effektivt som en ren avrättning. Avättningen är ett offer, en gåva till den som avrättas. Men en exekutionspatrull eller bödel måste i framtiden utgöras av speciellt tränade människor som överblickar sammanhangen och idkar en sträng självdisciplin, bikt inbegripen. Att ge död är lika stort som att ge liv.